Archive for februari, 2012

Bilar i mitt liv, del 1

11 februari 2012

Jag kör Peugeot just nu. Inte den på bilden utan den förra modellen 407 SW. Vill du testa den fina bilen ovan – Peugeot 508 SW GT – så klicka på länken eller bilden så kan du ansöka om en kostnadsfri testhelg med den läckra skapelsen.

Min familjs första bil var en Heinkel Kabine. Bil och bil, det var egentligen en trehjulig motorcykelbil. (Heinkel Kabine var en tysk mikrobil som tillverkades i Speyer mellan 1956 och 1958, sedan på Irland 1958 – 1960 och i England under namnet Trojan 1961 – 1964). P g a sjukdom fick pappa inte ta bilkörkort men hans mc-kort gällde. Man öppnade hela fronten och klev in och ratten satt i golvet. Egentligen var det bara plats för två men min händige fader tillverkade två små trästolar där jag och min syster fick sitta i ”baksätet” mitt emot varandra. Inte bekvämt men mysigt. På bilden står jag bredvid ”Lollo” någonstans mellan Säffle och norska gränsen. Den andra svartvita bilden föreställer en trevlig tysk familj gissningsvis. En händelse som är svår att glömma hände på hemvägen från Norge. Den skulle kunna platsa i Kjell Sundvalls film ”Vi hade i alla fall tur med vädret”, så absurd är den. Det bar sig inte bättre än att växellådan rasade. Pappa tog till tummen och en fet raggarbil stannade. De band fast vår Heinkel i en bogserlina bakom sin Cheva och drog iväg mot närmaste verkstad. Jag, morsan och syrran fick åka med raggarna och farsan styrde där bak. Vilken syn!

Efter några år fick far sitt efterlängtade körkort och kom hem med en Opel Rekord -62 coupe. Benvit med svart tak. Den var läcker. Sedan följde ett antal Opel Rekord, bl a en silverfärgad coupe -66. När han tröttnat på Opel kom han hem med en ful vinröd Saab V4 och då blev vi lite besvikna. För övrig var Saab 93 en av de första bilar jag satt i. Min faster tog ut en sprillans ny gråvit Saab 93 cirkus 1968.

Fortsättning följer…

Annonser

Rävjakt

08 februari 2012

När jag var 17 år skrev jag en dikt om rävjakt. Jag hade aldrig varit med och jagat räv så det var helt enkelt ett fantasifoster. Men jag tror jag hamnade rätt ändå. Efter att ha deltagit i ett antal rävjakter – tyvärr utan att ha fått äran att skicka någon ”Mickel” in i evigheten – så inser jag att unge herr Ram hade koll på läget. Så här lyder dikten:

En vintermorgon
Skogens stammar står stela
i vintermorgonens vila
Solens bleka strålar glimmar
i barkens bländvita frost

Trollskogens trötta vintersömn
störs av stövarens skarpa skall
Räven kommer på skaren
med skräcken lysande i ögonen

Han blir stående stel
för en endaste sekund
Lyssnar, spejar, flämtar
och rusar sen blint vidare

Den vilda jakten fortsätter
genom den kyliga vintermorgonen
Rävens bödel jägaren väntar
hoppas och lyssnar till skallet

Drevet driver genom nejden
och snön faller sakta av träden
Småfåglarna vaknar till liv
men jakten går obehindrad vidare

Den välsjungande koltrasten
spelar för hundens husse
Haren hoppar raskt iväg
vettskrämd av det vilda drevet

Räven dyker plötsligt upp
framför den väntande jägaren
Geväret glimmar till i gläntan
Skottet skär genom tystnaden

För en stund är allt tyst
Hunden kommer gläfsande
och jägaren klappar den kamratligt
Rävens livslåga släcktes en vintermorgon

Nyligen var jag ute med ett gäng och jagade räv i 15-gradig kyla. Det var inte lika mysigt som i dikten. Efter 10 minuter hade jag ingen känsel i fötterna. Och det blev inte roligare av att räven uteblev. Det närmaste jag kom den röde var en doft från grytet. Den doften lärde mig min dyre fader att känna igen redan tidigt 70-tal. Han hade ett par gamla handskar som jag fick sniffa på. Den doften glömmer jag aldrig. Fastnade som ett häftplåster i reptilhjärnan forever. Rävtavlan ovan är för övrigt en 40-årspresent målad av Leif Liljeblad.