När min storasyrra tog körkort köpte farsan en liten Fiat 127 till henne. Pigg liten bil med världens längsta växelspak. Tyvärr spenderade den mer tid på verkstan än hemma och till slut dog den. Då köpte farsan en Ford Taunus 12M med helsoffa fram och rattväxel till syrran. 500 riksdaler. Man får det man betalar för. Motorn skar och så var det roliga slut.
Min första egna automobil var en VW Derby -77. Den ljusblå färgen hette Miamiblå men mina kompisar sa kalsongblå…det kanske berodde på att det fanns små bruna fläckar här och där…Kvalitén var inte direkt hög så den stod på verkstan en hel del. När jag ringde ropade hon som tog emot samtalet på interntelefonen ut till verkstadskillarna: –Det är han med Derbyn igen! En gång när jag lämnat in den för nåt konstigt ljud sa killen: –Jag tror du håller på att tappa hjulet…Ja ja, den drog i alla fall inte så mycket soppa. Nästa bil blev en Audi 80. Den följdes av 2 st Volvo 740, mer känd som ”Traktorn” eller ”Soccecontainern”. Stabil men djuriskt lätt i bakvagnen på vintern speciellt.
I brist på fikaställe brukade döttrarna fika i kofferten. Efter Volvo-eran blev det Audi 80 igen. Avant den här gången. Sedan följde två Mazda 626 kombi, en Toyota Corolla Verso och en Toyota Avensis. De två sista diesel och troligtvis de bästa bilar jag haft (hittills). Nu kör jag som sagt Peugeot och vad jag tycker om det kan ni väl gissa…som vi sa när vi var små: Kör Peugeot så får du gå. Drömbilen är Porsche 911 men det blir troligtvis bara en dröm. Skall avsluta med ett citat om pengar. Rikedom ger inget skydd mot olyckor men jag gråter hellre i en Porsche än i en Fiat…
Etiketter: Fiat 127, Ford Taunus 12M, mazda 626, mazda 626 kombi, Porsche 911, toyota corolla verso, Volvo 740, VW Derby
Kjellemannens blogg 
Lämna en kommentar