Dansband, Svennis, vargar, rally och Selma Lagerlöf. Det är nog ungefär vad som poppar upp i skallen på folk när de hör ordet Värmland. Men mina vänner: Det finns mycket mer än så!
Värmland. Smaka på ordet. Är det inte gott så säg? Jag förskönar troligtvis min uppväxt en hel del men för mig är Värmland glädje, trygghet, humor, osannolikt vacker natur, naturliga och enkla människor och mycket annat positivt.
Född i Värmland av mor uppvuxen i Roslagen och värmländsk far gör mig bara till halv värmlänning. Men konstigt nog känner jag mig som 120% dito.
Nu har jag bott mer än halva livet i Småland men inte är jag smålänning för det. Kommer aldrig att bli det heller. Ränderna går aldrig ur, rötterna är djupa och i mitt bröst klappar ett riktigt äkta värmlandshjärta.
Träffade en trevlig människa häromdagen. Vi kan kalla honom A. Jag hade ingen aning om att han hade sina rötter i Värmland men efter ett par minuter kom vi på att vi växt upp i samma landskap. Då hände något. Vi gled omärkligt över till en sjungande värmländsk dialekt och efter ytterligare några minuter kändes det som om vi känt varandra hela livet. Svårt för er som inte är värmlänningar att förstå men det är dagens sanning.
Skall sluta med en lustig historia (tycker jag i alla fall) som belyser vår något märkliga dialekt. Vi var ett gäng värmlandsungdomar som stack ner till Göteborg på det glada 80-talet. Till Liseberg närmare bestämt. Min kompis S. beställde en hamburgare och då frågade tjejen: Sallad, dressing eller rostad lök? Varpå S. svarade: ”Inge tokke!” Hon höjde på ögonbrynen och såg mycket frågande ut. Han upprepade ”Inge tokke!” Då ryckte en av oss andra in och simultantolkade: – Han vill inte ha något på hamburgaren.
Till sist vill jag skicka med er ett värmländskt uttryck som ger tröst i vardagen: ”Dä årner säj”
Kjellemannens blogg 