God Hjul!

Jag har aldrig ägt en ny cykel. Men det är inget jag har lidit så mycket av. Det finns ju fördelar också. En begagnad cykel behöver man inte vara så rädd om. Jag säger som Tony Rickardsson: ”Jag är inte bitter…”

Men jag har haft en ny moped. 1978 fick jag en sprillans ny Puch Dakota av min snälle fader. Blå och med ett gyllene skinn på limpan. Lagom till att jag fick köra moped infördes hjälmtvång. Jag råkar ha ganska stort huvud – 61…så någon standardhjälm var inte att tänka på. Det fick bli att specialbeställa en hjälm från Tyskland. Det tog sin lilla tid så när dagen D var inne så fick jag köra med syrrans skitfula störtkruka i orange. Pinsamt men vad gör man inte. Problem blev det när vi skulle ut och åka tillsammans. Jag brukade använda farsans gamla byggarbetarhjälm. Hjälm som hjälm tänkte jag. Men det gillade inte polisen. En gång blev vi stoppade. Polisen klev fram till mig och smällde till mig stenhårt uppe på hjälmen och fällde de förnedrande orden: – Jaha, vad är det du har på huvudet då? Jag stammade fram en förklaring om beställd hjälm som var försenad men ville helst sticka därifrån. Det slutade med en varning och att jag fick leda moppen den sista kilometern hem.

Hittade en fruktansvärt rolig liten skrift från Svenska Velocipedfabrikant- & Grossistföreningen…(gissa om en byråkrat hittade på det namnet). Tror skriften härstammar från 30-talet. Titeln är: . Budord nr 8: ”Håll stadigt fast i styrstången och öva aldrig konståkning på väg eller gata. Vägtrafikstadgan föreskriver att båda fötterna skola hållas å pedalerna”

När jag gick i gymnasiet hade vi en speciell lärare i kemi. Han hade öknamn på många elever. Katrin fick heta ”Katrinplommonet” för hon brukade ha knut i håret. Peter Linde fick heta ”Lindebarnet” och mig kallade han ”Pedal”…ja, ram..cykel..pedal. Lite långsökt men ändå.

Ja, God Hjul på er allihop och Good New Year som däckförsäljaren sa…

Matteus, Markus, Lukas…och Sören

Vet inte om dessa bröder finns på riktigt men roligt är det. En kompis brors sambos kusin känner några grannar till familjen…

Det här med namn kan vara riktigt kul…om man har lite speciell humor. Mina släktingar hade en granne som hette Bengt Bengtsson. Av alla förnamn som finns väljer de Bengt…Det finns ju internationella motsvarigheter också: Boutrous Boutros-Ghali t ex. En FN-man av guds nåde.

På tal om FN så verkar det vara endast ett krav när man väljer generalsekreterare. Personen måste ha ett konstigt namn. Eller vad sägs om: U Thant, Kofi Annan och Ban Ki-moon.

I södra Värmland fanns på 1800-talet en man som hette Annanias. Ett bibliskt namn som inte hör till världens vanligaste. Det finns en tragikomisk historia bakom. Tydligen var prästen och fadern så drängfulla vid dopet att de trodde att det var en flicka. När det senare visade sig att det var en gosse så utbröt panik. Man kunde tydligen inte sudda i kyrkböckerna och Tippex var inte uppfunnet. Så vad gjorde man? Jo, skrev till nias. Nöden är uppfinningarnas moder.

Till sist kan jag konstatera att den som valde efternamnet Rudenlöv inte var direkt förutseende.

Om jag hade haft ett dansband.

GPS – Guds gåva till oss förvirrade

Jag har alltid haft sjukligt dåligt lokalsinne. Min far brukade fråga mig: – Vet du var norr är nu? Jag tittade på honom med tom blick. – Nej pappa, ingen aning… – Det måste du alltid veta. – Varför då? Fick aldrig nåt vettigt svar men tydligen var det jobbigt för honom att hans son var så totalt ointresserad av väderstreck.

Orienteringen i skolan var rena mardrömmen. Trodde att jag aldrig skulle hitta tillbaka. Jag tror inte jag kan komma på nåt mer ointressant än orientering. Det finns nog inget.

När jag började jaga älg fick jag först gå i drevkedjan…men det funkade inte. De fick gå skallgång efter mig istället för efter älgen varje gång. Jag kom alltid ut på fel ställe. Så nu är jag alltid pass-skytt och det lider jag inte alls av. Får vara glad om jag hittar ut till passet.

Enda gången jag kan vara lugn är i bilen. GPS:en har rätt för det mesta. Så den har räddat mig många gånger. Får nog skaffa en ny mobil med inbyggd GPS. Lite synd att man ska behöva vara beroende av lokalsinnesprotes men är man förvirrad så är man…

Till sist en komisk händelse från det glada . Jag och min syster var ute och åkte i hennes sunkiga Ford Taunus med helsoffa fram. Plötsligt stannade den. Vi gick in i ett hus och bad att få låna telefonen. Tanten ledsagade oss genom hela huset in till ett litet rum med telefon. När vi hade ringt hade jag ingen aning om var vi kom ifrån. Så jag klev in i skafferiet. – Där får du inte gå in, skrek tanten…

Filippa och Whitney

Inte Reinfeldt och Houston alltså. Utan en cocker spaniel och en west highland white terrier.

Filippa var en brun och vit spaniel som bodde tre hus från oss när jag växte upp. En dag fick hon för sig att hon skulle leka med mig. Jag var väl 10-11 år och var lagom rädd för hundar. Plöstligt kommer denna jättebest, med dreglet skvättande, och börjar jaga mig. Jag fattar ju inte att den vill leka så jag springer för livet och på nåt sätt lyckas jag sätta mig i säkerhet. Men den händelsen satte spår. Jag gillar inte hundar efter det.

Whitney är drygt 3 år och vår hund. Efter år av tjat från döttrarna (och frun) föll jag för trycket. Jag skyllde på hundallergi men denna ras är allergivänlig så där föll det argumentet. Hon är jättesnäll och jag måste erkänna att jag gillar henne. Men ibland blir jag vansinnigt trött på passandet. Man är aldrig fri. Så nån hundmänniska är jag inte trots att jag äger en hund.

Gissa vem som spydde i soffan häromveckan? Inte var det jag i alla fall.

Mina tre favorithundar – om jag räknar bort Whitney – är Gromit (leranimerad hund som bor med sin husse Wallace), Bitzer (också leranimerad vovve som bor på en bondgård tillsammans med bland andra fåret Shaun) och slutligen Snobben (behöver ingen närmare presentation). Alltså; hundar gör sig bäst på film eller i barnprogram på tv.

På tal om hundar. Om ni tycker nåt är riktigt skumt kan ni dra till med: – Här ligger inte en hund begraven..här ligger en hel kennel.

SnaggJesus

När jag gick i lågstadiet hade jag ett öknamn: SnaggJesus. När man ser fotot förstår man varför. Kanske. Jag var med i Missionskyrkan och då blev jag en liten Jesus med snagg. Jag led inte så mycket av det faktiskt.

En kille i vår kyrka hade en skoaffär. Hans öknamn var SkoJesus. Hm. Inte direkt kul men så var det.

Döm om min förvåning när jag ca 16 år sedan flyttade till Småland och det visade sig att där bodde också en SkoJesus. Killen som hade skoaffären på orten var också med i en frikyrka. Och då var hans öknamn klart.

Nu tror man att det ska räcka snart men icke. Ytterligare 12 år senare byter jag jobb och hamnar i en större stad några mil från min by. Granne med mitt jobb huserar GummiJesus med sin däckfirma. Hm. Fantasin sätter nytt bottenrekord.

Vad kan vi lära oss av detta? Jo, att folk har dålig fantasi. Jag har inget emot att folk skämtar med oss som är kristna men då ska det vara lite humor inblandat. Tänk om jag skulle kalla alla icke troende för Satan…Där borta går SnickarSatan…eller muslimer för Muhammed. Kolla in PizzaMuhammed. Inte ett dugg kul egentligen. Nej, fram för mer intelligent humor.

Vet ni förresten vad det är för skillnad på en zebra? Den kan varken cykla.

Älgjakt

Säg älgjakt och många får nåt vilt i blicken – storvilt. Man kan ha åsikter om älgjakten men det är ett obestridligt faktum att det är en av årests största högtider för många.

Jag drar på mig den gröna jackan och beger mig ut i storskogarna utanför Ödeshög på måndag. Det är en speciell känsla att smyga ut till passet i gryningen. Alla sinnen är på helspänn, bössan hänger på armen och drömmen om att få stå öga mot öga med skogens konung är väldigt stark.

Jag minns när jag såg min första älg på nära håll. Jag var väl i 6-årsåldern och det hela utspelade sig i en skog utanför Säffle i Värmland. Jag var på söndagspromenad med mina föräldrar och några andra släktingar. Plötsligt stod älgen där. En fjolårskalv tror jag det var. Jag blev skiträdd men mina föräldrar lärde mig att älgen blev minst lika rädd.

I första klass skrev jag en berättelse med tillhörande bild. Det varkar som om jag fick inspiration till den från mitt första älgmöte. Så här löd min älgstory:

En skid-färd

Jag var ute och åkte skidor i skogen. Då mötte jag en älg. Han hade brutit benet så att han var ettrig. Han hoppade på mig. Då tog jag fram min kniv och skärde ihjäl älgen. Han skrek.

Det mest komiska är att fröken Christina gav mig ”Rätt” på texten och ”Bra” på teckningen…

När min pappa dog 1988 ärvde jag några vapen och några år senare tog jag jägarexamen. Mest för att inte vapnen skulle pluggas igen. När jag träffade min blivande fru fick jag tillgång till jaktmark och då började min jaktkarriär.

Så håll tummarna nu. Jag hoppas att jag slipper skära ihjäl älgen – älgstudsaren är ett tryggare vapen att använda.